För att få ett heltäckande och korrekt svar på detta kontaktade vi STUK – Strålsäkerhetscentralen i Finland som svarar följande:
Det är sant att radioaktiva ämnen finns i sedimenten på havsbotten. Den största delen av radioaktiviteten i sedimenten i Östersjöområdet kommer från långlivade radionuklider av naturligt ursprung som K-40, Ra-226 och Th-232.
Så kallade artificiella radioaktiva ämnen från mänsklig verksamhet har också släppts ut i miljön. De viktigaste av dessa är de relativt långlivade Sr-90 (halveringstid 28,8 år) och Cs-137 (halveringstid 30,1 år). Den huvudsakliga källan till Sr-90 är främst atmosfäriska kärnvapenprov på norra halvklotet under 1950- och 1960-talen och, för Cs-137, olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986. Den viktigaste av dessa när det gäller radioaktivitet i sediment är Cs-137, som tenderar att binda till ler- och gyttjepartiklar och sedimentera med dem i havsbottensediment. Sr-90 förblir i den marina miljön i en mer löslig form och binds inte så lätt till olika partiklar.
De exakta koncentrationerna i det aktuella området kan fastställas genom sedimentprover från området som laboratorietestas för aktivitetsnivåer. På grundval av tillgängliga uppgifter kan man dock göra en relativt god uppskattning av koncentrationerna och hälsoeffekterna av sedimenten i området. Sedan 1980-talet har aktivitetskoncentrationerna i sedimenten i Östersjön kontinuerligt övervakats i samarbete med HELCOM MORS EG på fem olika platser i det finska havsområdet.
Radioaktiva ämnen från Tjernobylolyckan spreds ojämnt i Östersjön. De radioaktiva ämnen som släpptes ut i luften vid olyckan fördes med luftströmmar och de flesta av dem sköljdes ner av regn. Regnmängden och regnintensiteten varierade i olika områden, så mängden radioaktivt material som deponerades på land- och havsytan varierade avsevärt. Enligt nedfallskartorna, som baserar sig på Strålsäkerhetscentralens mätningar efter olyckan, hörde området för det planerade projektet inte till området med maximalt nedfall.
Nedfallet av Cs-137 från Tjernobylolyckan var som högst 80 kBq/m2 år 1987. Enligt en undersökning från 2013 av STUK, Cancerregistret och Institutet för hälsa och välfärd (THL) har nedfallet från Tjernobyls kärnkraftsolycka inte märkbart ökat antalet cancerfall i Finland (Chernobyl fallout and cancer incidence in Finland 1988-2007 (2013), Julkari.fi).
De högsta koncentrationerna i sediment finns på så kallade mjuka substrat (lera och gyttja), medan koncentrationerna på så kallade hårda substrat (t.ex. sand) uppskattas vara 10-20% av de på mjuka substrat. Enligt den senaste uppskattningen var det maximala aktivitetstaket för Cs-137 i det översta 30 cm-skiktet av bottensedimentet i det finska havsområdet cirka 35 kBq/m2 (punkt SR5 i Bottenhavet), som jämförelse var det uppskattade aktivitetstaket för den naturliga radionukliden K-40 vid samma punkt cirka 100 kBq/m2. Aktivitetstäckningen i marina sediment uppskattas därför till hälften av den maximala deposition som uppmättes i landmiljön 1987, och förmodligen ännu lägre i det aktuella området än vid punkten med den högsta aktivitetstäckningen i Bottenhavet.
I bottensediment är Cs-137 relativt hårt bundet till partiklar och löses inte lätt upp i det omgivande havsvattnet. Under eventuella utgrävningar av havsbotten förväntas inte skadliga mängder Cs-137 åter lösas upp och därmed åter anrikas i näringskedjorna. Enligt STUK’s bedömning förväntas de radioaktiva ämnena i Östersjöns sediment inte orsaka några hälsorisker för människor eller organismer i regionen.